Kolmårdens marmorbruk
Kolmårdsmarmor återfinns i området kring Kolmården i nordöstra Götaland. Marmorn är en metamorf av vit kalksten, som finns i metertjocka lager inuti kalkstenen. Det som gör kolmårdsmarmorn unik är dess höga halt av serpentin, som ibland är så hög som 50 procent. Serpentin är ett silikatmineral som är vattenhaltigt och magnesiumrikt, och det är detta mineral som ger kolmårdsmarmorn dess säregna och vackra utseende – en distinkt färg som kan variera mellan grönsvart och ljusgrön. Kolmårdsmarmorn är mindre tålig än annan marmor, då den visat sig vittra om man använder den för konstruktion utomhus. Den har därför i princip endast använts för dekorationer, golv och annat inomhus. Även om man inte kan använda just kolmårdsmarmor utomhus, är marmor ett dekorativt inslag utanför husfasaden, till exempel i form av trappor som leder upp till entrén. Vill man att marmorn ska framstå i sin bästa dager bör man också se till att ordna en fasadbelysning som lyser upp marmorn i skymning och under mörka vintereftermiddagar. Du kan köpa en fasadbelysning som passar just ditt hus på Buildor.se.
Man har brutit kolmårdsmarmor sedan medeltiden, och använt materialet för att tillverka föremål lika länge. Det visar exempelvis dopfunten i Östra Eneby kyrka, som är från 1200-talet och gjord av just kolmårdsmarmor. Kolmårdens marmorbruk fick dock inte sitt privilegiebrev förrän år 1673. Kolmårdsmarmor var ett populärt material i de rika kretsarna i Sverige, England, Ryssland och Tyskland under 1600-, 1700- och 1800-talen. Kolmårdsmarmor användes till exempel i Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum, Stockholms stadshus och Uppsala universitet i Sverige, och utomlands även i operan i Paris, Rockefeller Center i New York och i flera FN-byggnader i Genève. Trots denna popularitet i de övre klasserna bar sig aldrig marmorbrytandet ekonomiskt. Verksamheten kunde fortgå tack vare sidoverksamheter som ren kalkstensbrytning och tegelstensbränning, men efter att bruket sålts till Ytongbolagen 1969 avvecklades verksamheten relativt snabbt. Hård konkurrens från Italien och Portugal var en av anledningarna till att verksamheten till slut upphörde.
Idag bryts det fortfarande marmor i bruket, men i mycket liten skala och i regi av Marmorbruksmuséet. På muséet kan man också se utställningar om marmorn och bevittna hur man bearbetade marmorn i verkstaden.